Prideveckan har kommit och gått. I år hade jag sån tur att jag faktiskt var i huvudstaden och kunde bege mig till Pridetåget. Det var en jättekul och lätt surrealistisk upplevelse. Underligast var relationen mellan tåget och publiken. Å ena sidan var det en oerhört engagerande och glädjande uppvisning av samhällets uppskattning för (av?) sveriges hbtq-befolkning. Applåder och hurrarop. Å andra sidan var kontrasten mellan tågets fest-dans-stämning och stelbentheten hos publiken 2-3 led bak slående. INGEN mer än jag dansade i publiken (så kändes det). I alla fall inte i närheten av mig (jag stod vid Kungsträdgården, det fanns massor med folk som potentiellt hade kunnat dansa loss). Och det var ju värsta chansen! Dansmusik på högsta! Karneval! Men inte då.
Roligast publikkommentar (man med finsk, butter accent): "Meh, ska centerpartiets partiledare vara med på det här fjanteriet också?"
Anyway, eftersom alla andra stod så stilla (och inte såg man något heller) så hoppade vi in i tåget. Det rekommenderas - jättekul! Folk blev mycket oroade där vi gick in, "Får man göra så?", men det var det värt. Vi gick med F! hela vägen till Pride-området och stannade sedan och tog kort på de som kom efter. Bäst utklädnad hade den galna hattmakaren från Alice i Underlandet. Tyvärr fick jag inte någon bra bild (även om jag hade chansen när jag blev bjuden på "Drink me" men tackade nej). Bild 176 här är bättre, men detta är det bästa jag kan erbjuda från min kamera:
Viktigast budskap:
Finast plakat (Det är ju Lotta på Bråkmakargatans gosegris! Vad heter han nu igen...):
Balansakt (Det fanns visserligen en man som hade gått på styltor hela vägen också men bilar är hala!):
Fjädrar:
Lack & Läder (Jag har alltid gillat Batman):
Pudel:
Och mina personliga favoriter:
Mario och Luigi var klart sötast och bäst i hela tåget! Kram till er om ni av något ödets nyck läser detta!
