söndag 6 juni 2010

Misogyn feminist?

Jag är mitt i en lång (vi räknar månader) och givande diskussion om feminism och i veckan frågan kom upp:

Kan man vara misogyn och feminist samtidigt?

För mig är det motsatser som utesluter varandra. Det går inte att sträva mot jämställdhet och samtidigt hata och förakta det andra könet. (misogynimisogyny)

Min diskussionspartner kontrade med att det finns gott om misandri (misandry) i feministiska kretsar, så varför skulle man inte kunna vara en misogyn feminist?

I mina ögon går det ändå inte ihop. Visst att man kan bli frustrerad och arg ibland och uttrycka sig misogynt eller misandrint om varandra. Men är man misogyn eller misandrin så är det en del av ens personlighet på ett djupare plan och hindrar då också den förståelse som jag ser som central i feministisk analys. Det är att stänga dörrarna för förändring och bidra till låsta positioner - en form av konservatism helt enkelt. Ett annat sätt att låsa positionerna och att föra "könskriget" vidare i form av just krig. Det går helt enkelt inte ihop med min syn på feminism som en strävan mot att saker ska bli bättre - att vi alla ska få det bättre. Det går inte att upptäcka varandra som personer när man barrikaderar sig bakom fördomar och hat mot varandra. En sådan uppdelning går inte att bygga på tycker jag och det går verkligen inte ihop med tankar på genus och queer - alltså att många egenskaper, beteenden och attribut som traditionellt ses som knutna till biologiskt kön i själva verket är knutna till socialt kön. Att man kan välja vem och hur man vill vara utifrån sin personlighet istället för sin kropp.

Men så hörde jag också från annat håll åsikten att misogyni och feminism kan samexistera i en och samma person.

Jag får det inte riktigt att gå ihop helt enkelt - hur? Förklara och resonera - vad tycker ni och varför? 

Kan man vara en misogyn feminist?


feminism?



made by feminist?


(redigerad 6 juni 22:24)

12 kommentarer:

  1. Intressant fråga. En bör väl för det första definiera de båda begreppen, vilket är lättare sagt än gjort. Det är en (eller två) fråga i sig. Hur definierar du dem? Handlar feminism om jämställdhet eller om frihet eller kanske om någonting annat? Och var går gränsen för misogyni?
    Generellt menar jag att en ska passa sig för att tro att en som feminist är vaccinerad för de "fördomar" som florerar i världen då det hindrar en från att ställa sig kritisk till sig själv och sina tankar. Viljan/tendensen att sortera in allt i katergorier där det ena utesluter det andra är själva fundamentet för förtryck (eller vad en nu vill kalla det). För komma vidare bör en fundera på om en kan acceptera att människan kan vara motsägelsefull, t ex en misogyn feminist eller en kvinnlig nörd.
    Anne

    SvaraRadera
  2. Jag fastnade för din fråga när jag läste blogginlägget, men har inte funderat så ingående på frågan. Tycker det är intressant dock, och skulle gärna prata mer om detta. Min första tanke är att nu hamnar vi (som alltid) i detta med definitioner: Vilken slags feminism? Vilken slags misogyni/misandri? Någon som t.ex. ser kvinnor som mindre intelligenta än män kan väl vara särartsfeminist, och tycka att kvinnor är bra på "kvinnogöra" och att detta arbete ska värderas högre? Annars känns det onekligen lättare att få ihop misandri och feminism. Män har mer makt, mer pengar, står för merparten av våldet i samhället etc. och att förakta män mot denna bakgrund och samtidigt vilja ha jämställdhet i samhället är ingen tankevurpa i min mening. Eller? Det beror kanske på vad man menar med jämställdhet. Du verkar f.ö. likaställa feminism med strävan efter jämställdhet i detta inlägg. Hur ser din definition av jämställdhet ut?

    SvaraRadera
  3. Jag tror att jag kanske har en ganska naiv bild av feminismen (lite så här, fast när det gäller feminismen dårå http://www.youtube.com/watch?v=dtW0HRebkBI&feature=related :-) )...

    För mig är feminsmen strävan efter att ge alla möjligheter att fritt utvecklas efter eget huvud och hjärta, utan att begränsas av fördomar och normer om "vad som passar sig". Och eftersom alla inkluderas i min tanke om feminismens mål så har jag problem att se hur det kan samspela med hat mellan grupper. För det är nog min tolkning av misgyni/-andri: Hat mot ett kön. Inte någon uppfattning om att intelligensen skiljer sig eller så, utan mer förakt och nedvärdering. Uppfattningar går att motbevisa, men motvilja sitter hårdare. Jag har svårt att förstå hur det som jag ser som målet med feminismen ska gå att uppnå om man t.ex hatar män. Det verkar så kontraproduktivt?

    Så, feminism -> jämställdhet och frihet att bli sin egen person

    Misogyni/-andri -> hat och förakt mot kvinnor/män

    SvaraRadera
  4. Det är klart att jag tror att feminister är lika fördomsfulla som andra, men jag tycker också att detta ska ifrågasättas. Just kombinationen att hata ett kön och samtidigt vara feminist har jag svårt att få ihop. Och då menar jag att jag är förvirrad och behöver höra vad andra tänker, inte att jag är benhårt fast i min övertygelse och använder "svårt att gå ihop" som retoriskt grepp :-)

    SvaraRadera
  5. Ja, då förstår jag att det inte går ihop för dig (och jag håller med). Om man däremot tycker att feminism handlar om att ge kvinnor lika stor del av kakan när det gäller makt och inflytande så kan man mycket väl förakta män samtidigt - för de är ju de som är förtryckarna. Att förakta kvinnor, d.v.s. de förtryckta, och samtidigt vilja ge dem mer makt verkar däremot märkligt.

    Sedan funderar jag på det här med hat/förakt. Det är väl sällan det är ett blint hat (får vi hoppas)? Förakt och nedvärdering handlar väl om att man tycker att andra är sämre på något vis, och i så fall borde grunden för föraktet spela roll för din fråga.

    Sedan kan man ju även tycka illa om manligheten/kvinnligheten och hur den formar oss, men samtidigt se att vi alla är människor. Jag har svårt för mycket i manligheten, men jag hatar inte män. Däremot föredrar jag att umgås med människor som respekterar mig, lyssnar på mig och ser mig som en fullvärdig människa, och dessa personer är oftare kvinnor än män. Tyvärr.

    SvaraRadera
  6. Jag kan känna stark motvilja, kanske t.o.m hat för förtryckande strukturer, det är ju därför jag är feminist. Allt det där om att kvinnor är si och män är så sätter igång mina fight-or-flight-motorer. Men jag hatar inte människorna, jag hatar inte någon om jag inte har en stark personlig orsak att göra det. Kön är inte en sådan orsak för mig, men det verkar vara det för en del.

    Ofta verkar det som om *gynin har sin grund i upplevda hot. Att människor är rädda för varandra och bli aggressiva i förväg för att försvara sig. Det är i alla fall den uppfattningen jag har fått. Då är det väl det som är grunden man måste arbeta med antar jag, men det vette 17 hur... För ibland verkar hatet/rädslan blint - rädsla har ju en tendens att gör så med oss människor - och då finns ingen önskan till förståelse (eller så har jag missat den). Så länge det går att kommunicera så är jag glad. Men ofta verkar varenda ord vändas emot en och det är ju bara frustrerande. Och jag kan ju inte allt heller så otillräcklighet är ingen främmande känsla för mig heller.

    SvaraRadera
  7. Vi får prata mer om det här över en kopp te, tycker jag :)

    SvaraRadera
  8. Mm, jag tycker att detta är jätteintressant just för att jag inte riktigt kan få det att passa in i mitt huvud. Så jag pratar gärna mer och te är gott :-)

    SvaraRadera
  9. En feminism som blir misogyn är inte värd att kallas feminism tycker jag. MEN, jag tror precis som anonym att man inte på något sätt är vaccinerad mot fördomar bara för att man är feminist. Och jag tror också att det i ett samhälle som värderar män högre än kvinnor är lätt att lägga fokus på att kritisera kvinnor och se ner på typiskt kvinnliga attribut istället för att kritisera patriarkatet i sig. Typ tycka att rosa är fult på barnkläder istället för att diskutera varför vi väljer att klä våra barn efter kön (för att ta ett exempel).

    SvaraRadera
  10. Undrar om man kanske måste skilja idén feminism från människan feminist, som människan har man ju sina fel och sin vrede och sina fördomar. Det hör ju till, man har sina mörka och mindre konstruktiva sidor. De måste få finnas och få uttryckas. Men frågan är hur mycket av det som man ska ta med sig till ideologin och idén om vart man vill nå med sin feminism?

    SvaraRadera
  11. "Ordet feminist var ursprungligen ett nedsättande uttryck för att beskriva kvinnor som inte anpassat sitt beteende till rådande könsnormer."

    "Feminism är en intellektuell och politisk rörelse för kvinnans fulla ekonomiska, sociala och politiska likställighet med mannen, enligt Svenska Akademiens ordlista (2006)."

    Det är vad feminism är för mig. Något jag skulle påpeka för någon som var nyfiken på feminism är att eftersom en feminist tycker att kvinnan vara jämställd med mannen innebär detta också att mannen ska vara jämställd med kvinnan. Man kämpar inte bara för kvinnans rättigheter, men även mannens. Dessa rättigheter kallas "mänskliga rättigheter".

    Om en feminist (man eller kvinna), dvs en människa som värnar om de mänskliga rättigheterna tycker att män är sämre än kvinnor i allmänhet skulle jag inte kalla den personen för feminist. Jag skulle kalla den personen för extremist. Och personligen har jag svårt att förstå en människa som endast ser saker i svart och vitt, på något annat sätt än via bakgrundsfakta. Jag tänker att det är troligt att denna individ blivit utsatt av upprepade negativa upplevelser som har sin gemensamma nämnare exempelvis i ras eller kön.

    Det här är kanske självklara saker för er, men ibland tycker jag att det är värt att bara påminna om grunderna.. Men jag är heller ingen filosofistudent ;)

    SvaraRadera
  12. Maja: Det hjälper alltid att gå tillbaka till rötterna, och inga krav på att vara filosofistudent finns det heller :-)

    SvaraRadera