"Å andra sidan finns en konsensus om att filmer på kända figurer ökar bokförsäljningen. Ett tydligt undantag från detta måste dock Tove Janssons kapitelböcker om Mumindalen vara. Sedan Mumin myllrat in i form av japansk tecknad film, ter sig de ursprungliga Muminäventyren både väl komplicerade och texttäta."
Pia Huss sätter fingret på min rädsla i DN-artikeln "
Pippi är på rymmen från sig själv". Jag är ett stort fan av muminböckerna. Men inte av allt som är mumin. Tove Janssons Mumin har, åtminstone under väldigt lång tid, marknadsförts mot folk som varit för unga för att förstå innehållet. Så var det redan innan mumin kom som animerad film. Första gången jag såg "Vem svänger på svansen"-mumin var det som att se någon dö. Om vuxna, som verkligen skulle ha utbyte av filosofin och politiken i muminböckerna, tyckte att mumin var för barn innan - hur skulle då detta påverka den synen? Alla kanter, allt svårt och mörkt bortskuret och överdraget med pasteller. Hu.
För mig är den egentliga muminpubliken i åldern 12+ och så länge produkterna har kvar den känslan är det ok med mig. Jag tycker att mycket av de sakerna är fina - de som har kvalité och uppenbarligen är granskade av någon som bryr sig om originalet. Men mainstream-merchandisingen har satsat på att förvanska mumin för att locka en åldersgrupp på 3-9 år när de egentligen riktar sig till deras föräldrar och tonåriga syskon. Det går inte ihop. Det är närmast mord. Senaste spiken i kistan är de urdåliga skumgummiböckerna på ICA och Coop. Fula, opedagogiska och ointressanta. Generellt sett är jag emot bokbränning, men detta är inte böcker. De är monsterprodukter. Burn baby, burn.
Jämför originalet:
med:
som sedan utveckaldes till:
Inte samma mumin eller hur? Det förbarnsligas och förbarnsligas vilket gör att när barnen väl är stora nog att uppskatta själva böckerna så är de 1. Less på mumin och 2. De känner inte igen mumin och blir därför skeptiska.
Läs mumin som vuxen. Det är värt det och alldeles annorlunda.
