Vägen till mitt hjärta är kantad av välplacerade skiljetecken.

Jag har, sedan jag blev inbjuden att medverka som skribent i denna blogg, funderat över vilken slags nörd jag är – och om jag ens är en nörd. Jag har aldrig varit benägen att riktigt snöa in på ett område på det sätt jag tänker mig att en tvättäkta nörd gör. Jag är snarare en som kan lite om mycket.

Kanske är jag blott en dilettant? Eller – något mer smickrande – en renässanskvinna?

När jag läste Koljonens citat här till vänster på bloggen, tänkte jag dock att jag i den meningen är en lite av en nörd, men kanske en sådan som sprider min passion över flera områden: handarbete, musik, böcker, skägg etc.

Min nördigaste böjelse är nog att jag älskar språk; till och med grammatik kan jag gå igång på. Följaktligen kommer jag härmed ut som språknörd, i den bemärkelsen att jag kan bli helt till mig av välsmakande ord och intressanta meningsbyggnader*...mmm...för att inte tala om skiljetecknen. Åh, dessa små prickar och streck som, rätt hanterade, kan göra en text till en ren njutning att läsa! När jag gick en kurs i filosofi läste vi en bok av den finlandssvenske filosofen Georg Henrik von Wright, och jag minns hur jag fastnade för texten direkt, inte så mycket för innehållet utan för att de välplacerade kommatecknen gjorde läsningen så behaglig.

När jag för ett tag sedan blev utbjuden på dejt (via e-post), var det faktum att personen i fråga använde semikolon ett tungt vägande argument för att tacka ja. Vill du får mig på fall, så gör det med skiljetecken.

*Däremot gör jag inte anspråk på att själv behärska språkets alla regler och finesser. Jag är mer av en läsare än en skribent.