Weimaraner!

Åh idag har jag träffat weimaraner! Åh åh åh så fina. Hälsade på hos kennel Strongsouls som lägligt nog endast ligger 5 minuters cykelväg hemifrån mig. De ska ha valpar 2011...

Har alltid tänkt att en weimaran skulle vara för skarp, för renodlat jakthund för mig men så verkar icke fallet! Jag dreglar lite, är lite som en såndär jobbig unge som bara tjatar JAG VILL HA JAG VILL HAAA! Samtidigt som den lilla mamman i mitt huvud säger, nej nej. Du har redan en hund. Det räcker. 2 blir dyrt och jobbigt. Vi får se vem som vinner till slut. De är ju så fina på alla sätt dessa weimaraner.

Blue Drop

Till den som letar efter nästa animé att titta bort timmarna med kan jag rekommendera Blue Drop. Det är en väldigt fin serie som är lagom lång (13 avsnitt) och blandar utomjordingar, japansk high school och familjetragedi. Jag tyckte mycket om den, men det är svårt att säga varför. Den är en smula ogreppbar för det känns inte som om man riktigt får hela bilden. Kanske fortsätter serien? Någon som vet?

Oavsett om den fortsätter eller inte så är den värd att se.

Embodiment USA

Jag tycker att alla som är intresserade av queer ska ta en titt på det här projektet:

Embodiment: Kickstarter Video from Embodiment_Private on Vimeo.

Golem

A clumbsily sculpted burned pile of mud
walking down the street
with a head full of holy words
and numb soil beneath the feet

each step leaves echoes in the hollow inside
each move a silent landslide
but there's such a cursed distance
between the experience and me

yes, I am so far away
from this shell that bears my name
that feelings and emotions
hardly resounds within

Konsert

Igår såg jag slutkonserten för fortsättningskursen i Skapande musik vid Umeå Universitet. Det var blandad kompott. Maria L som också skriver här på bloggen hade skrivit en polska som jag hoppas ska komma upp på You Tube så att ni kan få se den. Den doftade midsommar och dans :-) Hon spelade också en massa instrument under konserten och rockade särskilt på keyboarden. Mycket imponerande för omusikaliska mig. En annan favorit var Anni Karp vars låt påminner mig om Alanis Morisette, men på ett sätt som fortfarande är Anni. Både musiken och texten var succéer i mina ögon. Om någon som kan få det att hända läser detta: Se till att hon får göra en skiva snart. Sen har vi Jessica Lehtos låt "Black Roses" som var helt överväldigande (detta är hur låten låter på hennes demo, på konserten var det lite annorlunda bland annat var det någon som growlade):

Om filmerna från konserten kommer upp på You Tube så lägger jag in dem sen så ni får se! 

Hundträning med klicker

Här kan ni nu se på Canis egen web-Tv hur klickerträning går till!

För alla er som väntar spänt på mer rapportering från mitt och Tyras tränande kan jag nu avslöja att det går bra och är roligt! Ikväll är det näst sista träningen. Jag har nu också införskaffat en apportbock. Känns mycket seriöst och rätt häftigt.

Stargate SG-1

Jag tror jag håller på att utveckla ett nytt nörderi. Stargate SG-1.

Sam, åh Sam.

Alan Wake: Bright Falls

Jag har ett dilemma. Efter att ha sett hela serien av "Alan Wake: Bright Falls"-prequelen så är jag galet sugen på spelet. Men det finns några hinder ivägen.

För det första: Spelet kommer bara ut till Xbox 360. Jag har ingen Xbox 360 och jag vet ingen som har en Xbox 360.

För det andra: Jag vill egentligen inte spela spelet - jag vill se på när någon annan spelar. Det finns spel som jag gillar betydligt bättre att uppleva som publik. Bioshock var ett sådant spel och allt tyder på att Bright Falls också faller in i den kategorin.

För det tredje: Gamern som spelade Bioshock gillar inte att spela konsollspel. Men han kan tänka sig att titta på. Risken är alltså att alla inblandade bara vill titta på OM vi får tag på konsollen och spelet (det påminner mig om att jag måste övertala sagda gamer att spela Bioshock 2 åt mig också).

Men det kliar i mig att få se på hur det går. Jag har hört från dem som vet att Bright Falls påminner om Twin Peaks. Se prequelen, bli sugen och förena dig med mig i jakten på att få uppleva Bright Falls. Moahahahahaaa...

P.s. Är det någon som har spelat det? Är det så bra som det verkar? D.s

Island

Jannice: Discodänga från Island. Kommer att spelas i många inlandsbilar i sommar från Åsele till Åmål.

Anna: Tjock eurodiscokvinna! Kärlek! 90-talsrevival när det är som bäst, dvs mest tacky. Eurovisions nästa gayikon?

Vitryssland

Jannice: Allt som är featuring Robert Wells - hur lågt kan man sjunka, hur kasst kan man må. Och då menar jag Vitryssland. Men jag gillar dockpojken. Har snott Il Divos koncept. Fin fjärilsklänning, sån ska jag ha på Täfteåfestivalen!

Anna: Glittrande fjärilsklänningar kan inte rädda detta, och knappast Robert Wells pianohorande heller. Ska det här vara classy eller? Fail.

Makedonien

Jannice: 90-talsrock 90-talsrock 90-talsrock!

Anna: Ful man som ser ut som en fattigmansvariant av Andreas Carlsson med lättklädda kvinnor straight outta öststatsbordellen. Den rappande mannen är snäppet värre än Andreas Carlsson-mannen. Nackskott på båda säger jag, och sen räddar jag öststatshororna! Hej Jesuskomplex.

Portugal

Jannice: Söt tjej med fint hår.

Anna: Någons prinsessdröm gick just i uppfyllelse! Hon ser ut som en blandning mellan Mila Kunis och Belle från Skönheten och Odjuret. Låten är - inte helt oväntat - bawring.

Grekland

Jannice: Sommarhit! Sexiga grekiska män, vad mer kan man begära? Kvällens bästa dansnummer. Stadiga män med långt hår och bara bröst, heterosexuella kvinnor är nog inte målgruppen.

Anna: Opa! Ligistgays! Det här är lätt bäst hittills! Vi kommer vråla OPA!! mer än en gång innan detta är slut, den här måste gå vidare. Cracktastic!

Albanien

Anna: Skrek rakt ut vid åsynen av mannen med hockeyfrillan, hur kan hon toppa detta? Det går inte, hockeyn med fiolen stal showen.

Jannice: Ho-ho-ho-hockeyfrilla! Pop för kvinnor som går på Ladies Night och svinar till.

Malta

Jannice: Maltas Sarah Dawn Finer, men med opera light och en man i fågelkostym.

Anna: Glitter och lila Liza Minnelli-frilla, med en touch av skelögd Kelly Osbourne. Söt, men baaawring. Fågeln var mest intressant.

Belgien

Anna: Gitarrkille. Hmm... Han har uppsynen av en manshora, gå hem och runka till gitarren istället, tråkmåns.

Jannice:hmmm... i Sverige är han en tråkig kille med tråkgitarr.... i detta sammanhang är han fortfarande tråkig men tråksvenskar o tråkbritter kommer att gilla honom.

Polen

Jannice: kostymkille.... fantasy som i snövitsagan. Kille som vill vara Bowie... tror jag. Kvinnohat på scen, han dödar henne för att hon inte vill vara ihop med honom

Anna: Sagogrejen går bort. Rullande äpplen, folkdräktskvinnor, wailande Snövit och en tråkig kille i kostym. Varför stryper han tjejen, hon kanske bara var sugen på ett äpple?

Bosnien

Jannice: Jannice-Tyra säger: Be angry, but angry-beautiful, rynka inte pannan. Bosnien har upptäckt gitarrsolon

Anna: Oj vad han tycker han är gitarrgud. Den åsikten är han ensam om. Jag känner mest för att slå honom, bredbenta män är det värsta jag vet. Döööö! (om de inte är Bruce inflikar Jannice.)

Serbien

Anna: Nu jävlar blir det Balkan! Gaytastic! Gladaste dansarna hittills. Och en dockflicka som gör en boobshake!

Jannice: 80-talsgay. Glatt, etno och gay - vad mer kan man begära? Dr Alban i Balkantappning, jag blir helt till mig!

Lettland

Anna: Drama queen i lettiskt tappning. Bästa. Texten. Evah. I asked my uncle Joe but he couldn't speak. Mr God knows why!

Jannice: Det enda som kan rädda Lettland är lite naket. Dödswail på slutet.

Finland

Jannice: Blonda dragspelande kvinnor! Lili och Sussie har hittat hem, men jag gillar ju alltid handklapp.

Anna: Barfotafinskor med dragspel och fiol. Kan ju inte gå fel, särskilt med handklapp. Vi är ju handklappshoror som trogna Reaktorlyssnare vet

Slovakien

Jannice: Xena Krigarprinsessan möter Isdrottningen och battlar. Oförståeligt

Anna: Lady Gaga inspirerar även eurovision, kolla bara isdrottningen. Skogsnymfkrigarkvinnan är söt. De dansande männen borde stannat kvar i trädstammarna.

Anna o Jannice livebloggar Eurovision

Estland:

Anna: men vad gör du karl? Sluta! Dansande estländare i sammetskavaj går bort.

Jannice: bakåtskutt hör inte ihop med musik. Men blond o söt.

Radionörd

ett av mina nördintressen är helt klart radio! Jag har hela mitt liv lyssnat troget på P3, tycker det har varit en grym kanal på att förse mig med popmusik och allmän populärkultur (även om jag fullkomlig hatar deras ungdomliga nyhetssändingar, men det är ett helt annat blogginlägg.)

Men framförallt älskar jag att sända radio! Min radiokarriär börjde för ungefär fyra år sedan då min kompis Josefin kom på den strålande ideén att vi tillsammans med en tredje kompis skulle börja sända ett studentradioprogram som skulle handla om norrlands inland. Under våta kvällar på Scharinska freestylade vi fram ett programkoncept inför Umeå Studentradios dåvarande programchef, vi ville verätta om den värld vi kom ifrån med kärlek och humor. Jag vill tro att han blev totalt hänförd över vår humor och våra fantastiska personligheter för tillslut hade vi en egen timme i tablån. Kaffe på fat -ett program helt utan glamour var född.

Sända radio är bland det mest nervösa jag någonsin gjort, jag var sjukt självmedveten det första halvåret, men efterhand har jag slappnat av. För jag märkte också vilken otrolig kick jag fick utav själva sändningarna, att våga prata in i en mick, sköta mixerbord och göra intervjuer! Äntligen hade jag också ett forum där jag kunde uttrycka mina åsikter och prata om mina intressen. Kaffe på fat lades ner efter två terminer, det är en av poängerna med studentföreingar, det är en väldigt levande organism som snabbt skiftar form, men jag gick vidare inom studentradion. Jag började på ett redan existeradne musikprogram som heter Reaktor, ett klassiskt tyck till-program där vi lyssnar på nya singlar och har åsikter. Jag älskar det, om jag fick lön för att göra det programmet skulle mitt liv vara fulländat. Ännu bättre blev den senare när jag även lyckades värva min kompis Anna, som ni känner via denna blogg. Reaktor är den perfekta kombon av att få vara "först" med att höra de bästa nya låtarna och att få vara totalt egocentrisk och bara prata om vad man själv tycker.


Att gå med i en studentradio är något jag verkligen kan rekommendera:
1. Du får prata hur mycket du vill om ditt intresseområde.
2. Du får träffa andra nördiga och kreativa människor.
3. Du tvingas utvecklas på så många områden, våga prata, våga teknik, våga marknadsföra sig själv.


Det enda negativa är att det tar slut.... Det gör det för mig nu. Jag är på väg ut ur universitetslivet, och håller på att avveckla mig själv som programledare och som föreningens ordförande. Det är jäkligt svårt, jag vet att jag inte kan fortsätta men jag har inte riktigt viljan att släppa ifrån mig det här heller. Engagemang är svårt att bryta, och blir lite som ett knark. Men jag jobbar på det....

Go Brontë Sisters!

Till alla Star Wars-nördar där ute!

Kolla in den här länken! Det är ju grillsäsong och allt och vad passar då bättre än en

Death Star Melon!
*

*
Inte alltför svårt att tänka sig, eller hur?

Resultat - vid vilken ålder insåg du att du är en nörd?

VanDread

Det må låta som om VanDread är en animé som bara handlar om robotar och coola explosioner. I så fall låter det fel. Visst; handlingen utspelar sig i rymden och strider med rymdfarkoster och sagda robotar ingår, men det intressanta är handlingen. Någon gång i det förflutna splittrades mänskligheten och männen och kvinnorna blev dödsfiender. När serien börjar skickar männen iväg en smärre armé beväpnad med de senaste vapnen för att slåss mot kvinnliga pirater. På det nya, häftiga stridsskeppet finns Hibiki Tokai, en tredje klassens medborgare som egentligen ska veta sin plats och hålla sig på fabriksgolvet. Nu är han inte den typen som håller sig på golvet alls, och detta hans senaste äventyr för honom obehagligt nära de fruktade kvinnorna. Det är en oerhört underhållande animé och är man lite intresserad av feminism höjs behållningen ytterligare. Dessutom är intro-låten rätt klatschig :-)

Mer Buffy

Blev alldeles lycklig när jag fick senaste numret av Bang och fick se det här. Läs och fröjdas.

BUFFY

Jag heter Freja och jag älskar Buffy the Vampire Slayer.

Det är något alldeles speciellt med denna TV serie. I fokus är en alldeles vanlig men ovanlig tonårstjej som är utvald att föra kampen mot ondskan i form av vampyrer och allsköns demoner och monster. Ungefär så som det kan kännas att gå i högstadiet/high school som hon gör när serien börjar.

Att titta på Buffy planterade mod och styrka i mig. Jag insåg hur ovanligt det är med starka och självständiga tjejer i TV serier och hur mycket det påverkar en.

Efter 7 säsonger Buffy är jag inte längre mörkrädd.

Här finns en liten introduktion.

Tyra Tyra Tyra

My name is Maja and I'm a tv nerd :)

Hur insåg jag att tv-serier inte bara är ett vardagsnöje men en passion i mitt liv? Jag ska börja med att säga att jag har sett mina favoritserier minst 50 gånger om, jag överdriver inte. När jag hör andra säga: "Jaha, men jag har redan sett det avsnittet. Kan vi se nåt annat?" blir det en logikpannkaka (dvs upp och ner) i mitt huvud. Särskilt om det handlar om en serie personen i fråga gillar. Men jag har tränat mig att inte ta illa upp. Jag MÅSTE se alla avsnitt och alla avsnitt i ordning, annars får jag ångest för att jag är rädd att missa nåt. Det gäller även de serier (oftast sitcoms) där avsnitten ibland är mer fristående och karaktärernas förflutna skrivs om. Dvs inte ens skaparna eller författarna tar det här på lika stort allvar som jag haha!
Jag pratar om karaktärer som att de finns i verkligheten och när mina vänner kommer till mig för stöd och råd är det inte ovanligt att jag citerar nåt från någon karaktär.
Jag får mycket inspiration gällande kläder och inredning från serier.
Kort sagt, jag är en tv nörd.

Per Hagman och luggen

Ingen har väl missat att det är 90-talsrevival på gång (säger bara en sak: cykelbyxor på HM!), och jag sväljer det med hull och hår. Ett tecken på 90-talets återtåg är att Per Hagman är tillbaka med ny roman, Vänner för livet, som jag står i kö på på UB. I väntan på att jag ska få den passade jag på att låna några av hans tidigare böcker. Igår kväll läste jag hans debut Cigarett från 1991 som handlar om Johan som jobbar som servitör på Hard Rock Café och allmänt hänger runt och festar. Det är allt som händer, men den är riktigt kul att läsa som tidsdokument. Några exempel i mitt favoritformat listan:

• Johan och hans vänner håller koll på var de håller hus genom att ändra meddelandet på telefonsvararen
• De hänger på spelhallar
• Musiken: mycket Elvis Costello, Imperiet och jävligt mycket snack om tjejer som ligger med Electric Boys
• Johan har MTV i bakgrunden ungefär halva boken
• Mycket skämt om aids
• De spelar Leisure Suit Larry
• Att en tjej kräver kondom för att ligga är skäl nog att bli chockad och gå därifrån

Man kan även peppa för hans nya genom att läsa en kul intervju med honom på DN Bok. Men satan vad 90-talssnygg den unge Per Hagman var!

Säger bara luggen! Kan inte den göra comeback? Eller det har den väl gjort litegrann, Robyn-frillan som alla tjejer hade för nåt år sen var väl egentligen en uppdaterad variant? Men jag vill ha mer 90-talsluggar bland Umeås män i åldern 21-30! Ingen har väl förresten gjort den bättre än Brett Anderson när det begav sig:

Svartvitt verkar ha varit hett på 90-talet...

OH, my god - IT'S ALIVE!

Jag har börjat återuppväcka en gammal vana, nämligen att skriva dikter eller kortare texter om saker jag funderar på. Här är en av de 4 som jag har lyckats knåpa ihop sen jag började känna peppen igen:


X
Osäkrad är jag, inte säker
farlig för att han inte tror det
ser så mild ut
så ofarlig
osäkra lilla tjejen
Inte är du nån man kan bli rädd för
harplutten, prinsessan
som ska räddas
som ska fixas till
styras upp upp
och kontrolleras
i kärleksprojektetmot evig tacksamhet
ska han ge en mening
som jag ska gråta av tacksamhet för att få
han ska bygga mig ett självförtroende
från lyckan att vara till lags
där friheten är att vara han
vilja som han
leva som han
men på ytan vara annan
kvinna
tecknet på tillgänglig
undergiven
Det vet man väl att såna är dom
tacksamma brudar
ingen fara
Men osäkrad är jag
och det blev han varse
Crazy Bitch Besvärlig
Ball and Chain

Lilla gumman...

Känner igen attityden som expediten hade när Karin från Lilla Gumman skulle köpa en ny dator. Jag har den fullt integrerad och installerad i min egen hjärna. Kraven från mig själv är stora när jag ska köpa teknik - det räcker inte med att jag vet vad jag vill ha, jag ska veta exakt vad det heter också. Annars är det inte nog. Jag vill nämligen inte bli sedd som mindre vetande så jag sätter tröskeln högt för mig själv i förebyggande syfte. Bevisar mig själv innan jag ställer frågor så att hinderbanan till högre anseende är avklarad och jag inte längre per automatik ses som okunnig. Självförsvar, helt enkelt. Det är inte alltid det fungerar och ibland kanske det bara är cyniskt, men självförtroendet stannar med mig när jag pratar med andra. Det är värre när jag är ensam med mig själv och min skoningslösa inre röst... 

Resultatet? Jag tycker aldrig att jag vet tillräckligt, men jag bli åtminstone bemött med respekt av alla andra. Rimligt? Kanske inte. Men jag har en ok dator som inte känns seg, som jag fick bra och respektfull hjälp med att köpa av fina nördar i min närhet när min kunskap inte räckte hela vägen fram. Och det var ju det jag ville, eller hur? Kanske underskattar jag människor, men jag känner mig allt tryggare med dessa vänner nu (ni vet vilka ni är).

Men jag undrar hur många tekniknördar som känner samma sak. Eller nördar alls egentligen. Hur många som sitter och pluggar detaljer för att kunna visa sig nördiga - *host* VÄRDIGA - när det väl är dax att uppträda - *host* UMGÅS med likasinnade. Det är nog ganska vanligt, detta sätt att använda kunskapen som självförsvar för att bevara självförtroendet. Intresset verkar helt enkelt inte vara tillräckligt i alla situationer. Det är något jag tänker på ibland. Jag gillar nördar. Nördar är som en familj utanför familjen (några är nördar i familjen också). Oftast är människor som ingår i subgruppen "nördar" oerhört trevliga och fina att umgås med. Det är intressanta och tankeväckande diskussioner, roliga aktiviteter och kärlek. Men för vissa (erkännes: ibland har "vissa" varit jag) tar passionen och intresset steget in i tävlingsstadiet "Vem Vet Mest" när personen i fråga känner sin expertis hotad eller utmanad och då stänger jag av tills det klingar bort. No big deal. Jag använder som sagt kunskap för att behålla självkänslan jag också.

Det jobbiga är när det inte klingar av alls och man måste sitta och lyssna till en långdragen verbal strid i någon timme, oftast mellan två medlemmar av en särskild sort nördar (enligt min erfarenhet är denna nördtyp ofta män) som inte erkänner ens existens. Jo, ibland sneglar de för att kolla att publiken är kvar och därtill vederbörligen imponerad. Det är inte kul, ok? Och nej, jag är inte imponerad, jag är less. Det är inte fascinerande att lyssna på hur ni bollar fakta och mäter upp varandra medan ni suger in ömsesidig bekräftelse från er själva och varandra. Det blanka uttrycket är varken ödmjuk underlägsenhet eller beundran. Det är den irriterade känslan av att inte räknas som tänkande varelse - igen. För inte blir jag inbjuden i diskussionen, även om det är ett ämne som intresserar mig. Även om jag har en annan och tänkvärd åsikt än den "sanning" som just slagits fast för att sedan fortsättas bankas in tills träet spricker. Försöker man flika in blir svaret "eh" och sen simultanbyter kombattanterna ämne och vänder ryggen till. Oerhört irriterande, oerhört förminskande. Get a room.

(Ja, detta är något som stört mig länge. Någon som känner igen sig på endera sidan? Någon som tycker att jag är en missunnsam bitch som borde hålla käft och låta pojkarna leka - och som förresten aldrig mer kommer att läsa den här bloggen? Någon som också brukar vara i samma sits som jag? Nästa fest denna situation uppstår så lämnar vi dem ifred och snackar med varann tycker jag.)

Det är en balansgång man måste gå antar jag, att hitta nivån mellan passion och exklusion. Jag försöker passa mig för att dratta dit själv. Kanske är det svårt att inse vad som händer om man inte suttit i osynlighetsstolen själv - det kan vara en ursäkt. Och för att vara övertydlig - jag känner många underbara manliga nördar som inte hör till tävlings-rabbla-fakta-var-du-där-typen. Love ya. 

Paprika

För den som är sugen på en lagom obehaglig psykologisk thriller kan jag rekommendera Paprika. Den är utmärkt som inledning till nattliga diskussioner kring verklighetens natur. Trailern är lite skum, men anyways:

Om man väljer att se den dubbade versionen på You Tube så finns den första delen här

Nördfredag

Ikväll har jag och Jannice haft en riktigt nördig fredagskväll. I listform:

• The Imaginarium of doctor Parnassus. Fantastiskt snygg film med fantastiskt snygga karlar och bra budskap om fantasi
• The September Issue. Modedokumentären om septembernumret av Vouge med världens kyligaste kvinna, Anna Wintour. Vi vill inte ha henne som chef, men vi vill ha Grace Coddington som kompis.
• 90-talsvideor på Youtube. Till exempel den här godingen.
• Lyssnat in oss på ny schysst musik, gjorde till och med en liten liten spellista
• Grämt oss över att vi inte är i globen och kollar på Lady Gaga.

Kvällen avnjöts med ost & kex, choklad, cookies, rödtjut och en whiskeypinne.

Total Love!

Jag älskar bra anime. En av de bästa jag vet och den absolut vackraste heter "Twelve Kingdoms" på engelska. Den västerländska stavningen av den japanska titeln varierar mellan "Juuni Kokki" och "Juuni Kokuki". Tyvärr är den helsvår att få tag på. Jag hade tur och kunde se första säsongen på You Tube, men nu verkar den ha försvunnit därifrån. Andra säsongen verkar bara finnas med spansk översättning, vilket tyvärr inte hjälper mig så mycket. Böckerna har jag också läst, men det är helt enkelt inte samma saaaaak (även om de också är bra).

Handlingen utspelar sig i en parallell värld, full av magi och konflikter, där hela länders välfärd helt och hållet beror på om de har en god härskare eller inte. Se den om ni får chansen - hittar ni den, berätta var! Japanska med engelsk översättning ska det vara. Eller svensk översättning är ok, men japanskan är ett måste. Har provat se anime på både svenska och engelska, men de icke-japanska röstskådisarna är inte så bra. Oengagerade på något sätt. För att jämföra kan ni se Kaleido Star på svenska på barnkanalen eller för den delen på engelska på You Tube och sedan se samma avsnitt på japanska = Case closed! Den engelska är bättre än den svenska, men de kan verkligen inte tävla men den japanska versionen.

Dåså. För att sammanfatta: Animé ska ses på japanska och "Twelve kingdoms" får man inte missa.

Min bror är min bror och jag är hans syster...

"Stig upp nu så att vi kan spela!"

Jag vaknade upp till detta 8 på lördagsmorgonen när jag hade min 9-åriga lillebror på besök hos mig för några veckor sedan. Han har nämligen upptäckt den ljuva Nintendo 8-bit konsolen med tillhörande spel. Super Mario Bros ett och tre är nog favoriterna i dagens läge. Han har vidare fått låna Nintendo 64 med tillhörande Mario och Mario Kart, vilka också fungerar alldeles utmärkt.
Jag måste ärligt säga att jag är stolt över min bror, mest för att han anammar de äldre spelen som nu i dagarna har lite av en "kultstämpel". Jag tycker att mitt uppdrag som storasyster handlar om att dela med mig av kunskap till den yngre syskonskaran, vilket jag anser att jag på sätt och vis gör i och med dessa tv-spel. Jag ger honom en del av historien eller åtminstone chansen att upptäcka en del av tv-spelshistorien. Det kommer ständigt nya häftiga tv- och dataspel, men att få dela med mig av de tidigare spelen känns fint.

Det blev människa av mig och jag är helt övertygad om att det kommer att bli människa av min 9-åriga lillebror också!

Spelpepp

Senaste veckan har jag peppat inför Diablo 3. Lite tidigt, jag vet, men jag längtar verkligen efter att spela ordentligt igen. Jag tycker nämligen bäst om att spela med andra, och Diablo 3 är typ det enda spelet som alla jag vill spela med är intresserade av.

När jag tittar på grafiken i trailersarna (är det ett ord?) så slår det mig att spelet liknar World of Warcraft ganska mycket, vilket inte är så konstigt eftersom det ju är Blizzard som är förälder till båda. Särskilt i stridseffekterna känner jag igen mig. Men det finns också inslag av Final Fantasy och något mörkare spel som jag inte riktigt kan placera (titta på de odöda i Wizard trailern). Jag hoppas att resultatet ska bli mörkare än i WoW. Mängden av blodsplatter indikerar i alla fall att så blir fallet. Något som är konstigt, och faktiskt stör mig en smula, är att skeletten också blöder i mängder. Hur har de tänkt där egentligen?

Personligen är jag helt inne på att spela Monk just nu. Jag gillar att spela karaktärer som gör högDPS i närstrid, och då känns munken närmast mig. Wizard ser också rätt cool ut, men som sagt så är det snarare närstriden som är min grej. Dessutom är Wizarden lite för, eh, sexig för mig. Jag fick nog av det när jag spelade kvinnlig Nightelf Rouge i Wow - andra spelare kunde komma fram till min avatar och be mig ta av kläderna och dansa för dem. Mindre kul. Det är förresten en grej jag tilltalas av när jag ser på estetiken i Diablo 3. Visst, de obligatoriska ringbrynje-BHarna har inte försvunnit, men de är mindre framträdande. Brösten sitter faktiskt på hyfsat rätt plats och de kvinnliga och de manliga avatarerna ligger på ungefär samma snygghets/fulhets-nivå.

Nu hoppas jag bara på 3 saker: att man ska kunna spela tillräckligt många tillsammans för att alla vänner ska rymmas i samma grupp, att spelet ska komma ut enligt tidsplanen och att det ska bli riktigt kul att spela.

Freja hjärta Tyra

Nu kommer det. Mitt allra första inlägg i denna finfina blogg.

Jag tänker börja med nörderiet som ligger allra märmast mitt hjärta

nämligen hundar och hundträning, och allra särskilt min egen hund Tyra.

Hon är snart 1,5 år och bäst i världen.

Ikväll ska vi på vår första kurs i tävlingslydnad! Det har inte varit helt lätt att hitta en kurs som stämmer överens med min syn på hundträning och relationen mellan förare och hund. Det som får mest utrymme i media just nu är en auktoritär syn på ledarskap á la Ceasar Milan som jag inte har särskilt varma känslor för, men vars metoder ofta sväljs med hull och hår av de flesta. Det är tråkigt att det inte finns något alternativ till hans metoder representerade i media, med undantag för tidningen CANIS, men annars är det rätt tomt.

Jag tycker det är mycket trevligare och bättre på alla sätt med mjuka metoder som fokuserar på BELÖNING och INTE bestraffning och. Resultatet är att Tyra är glad och inte rädd för att göra fel när vi tränar. För mer information kolla in min kursledare eller Canis

Åh solen skiner! Snart blir det långpromenad!