tisdag 11 maj 2010

Lilla gumman...

Känner igen attityden som expediten hade när Karin från Lilla Gumman skulle köpa en ny dator. Jag har den fullt integrerad och installerad i min egen hjärna. Kraven från mig själv är stora när jag ska köpa teknik - det räcker inte med att jag vet vad jag vill ha, jag ska veta exakt vad det heter också. Annars är det inte nog. Jag vill nämligen inte bli sedd som mindre vetande så jag sätter tröskeln högt för mig själv i förebyggande syfte. Bevisar mig själv innan jag ställer frågor så att hinderbanan till högre anseende är avklarad och jag inte längre per automatik ses som okunnig. Självförsvar, helt enkelt. Det är inte alltid det fungerar och ibland kanske det bara är cyniskt, men självförtroendet stannar med mig när jag pratar med andra. Det är värre när jag är ensam med mig själv och min skoningslösa inre röst... 

Resultatet? Jag tycker aldrig att jag vet tillräckligt, men jag bli åtminstone bemött med respekt av alla andra. Rimligt? Kanske inte. Men jag har en ok dator som inte känns seg, som jag fick bra och respektfull hjälp med att köpa av fina nördar i min närhet när min kunskap inte räckte hela vägen fram. Och det var ju det jag ville, eller hur? Kanske underskattar jag människor, men jag känner mig allt tryggare med dessa vänner nu (ni vet vilka ni är).

Men jag undrar hur många tekniknördar som känner samma sak. Eller nördar alls egentligen. Hur många som sitter och pluggar detaljer för att kunna visa sig nördiga - *host* VÄRDIGA - när det väl är dax att uppträda - *host* UMGÅS med likasinnade. Det är nog ganska vanligt, detta sätt att använda kunskapen som självförsvar för att bevara självförtroendet. Intresset verkar helt enkelt inte vara tillräckligt i alla situationer. Det är något jag tänker på ibland. Jag gillar nördar. Nördar är som en familj utanför familjen (några är nördar i familjen också). Oftast är människor som ingår i subgruppen "nördar" oerhört trevliga och fina att umgås med. Det är intressanta och tankeväckande diskussioner, roliga aktiviteter och kärlek. Men för vissa (erkännes: ibland har "vissa" varit jag) tar passionen och intresset steget in i tävlingsstadiet "Vem Vet Mest" när personen i fråga känner sin expertis hotad eller utmanad och då stänger jag av tills det klingar bort. No big deal. Jag använder som sagt kunskap för att behålla självkänslan jag också.

Det jobbiga är när det inte klingar av alls och man måste sitta och lyssna till en långdragen verbal strid i någon timme, oftast mellan två medlemmar av en särskild sort nördar (enligt min erfarenhet är denna nördtyp ofta män) som inte erkänner ens existens. Jo, ibland sneglar de för att kolla att publiken är kvar och därtill vederbörligen imponerad. Det är inte kul, ok? Och nej, jag är inte imponerad, jag är less. Det är inte fascinerande att lyssna på hur ni bollar fakta och mäter upp varandra medan ni suger in ömsesidig bekräftelse från er själva och varandra. Det blanka uttrycket är varken ödmjuk underlägsenhet eller beundran. Det är den irriterade känslan av att inte räknas som tänkande varelse - igen. För inte blir jag inbjuden i diskussionen, även om det är ett ämne som intresserar mig. Även om jag har en annan och tänkvärd åsikt än den "sanning" som just slagits fast för att sedan fortsättas bankas in tills träet spricker. Försöker man flika in blir svaret "eh" och sen simultanbyter kombattanterna ämne och vänder ryggen till. Oerhört irriterande, oerhört förminskande. Get a room.

(Ja, detta är något som stört mig länge. Någon som känner igen sig på endera sidan? Någon som tycker att jag är en missunnsam bitch som borde hålla käft och låta pojkarna leka - och som förresten aldrig mer kommer att läsa den här bloggen? Någon som också brukar vara i samma sits som jag? Nästa fest denna situation uppstår så lämnar vi dem ifred och snackar med varann tycker jag.)

Det är en balansgång man måste gå antar jag, att hitta nivån mellan passion och exklusion. Jag försöker passa mig för att dratta dit själv. Kanske är det svårt att inse vad som händer om man inte suttit i osynlighetsstolen själv - det kan vara en ursäkt. Och för att vara övertydlig - jag känner många underbara manliga nördar som inte hör till tävlings-rabbla-fakta-var-du-där-typen. Love ya. 

2 kommentarer:

  1. Ja herregud! Jag känner igen så många punkter i det här.... jag minns tillbaka när jag var ny på studentradion och som ensam tjej försökte göra min röst hörd på våra musikmöten, suck! Musikkillar kan vara SÅ exkluderande, fast då blir jag ju så jäkla kärringen mot strömmen att tillslut kan jag bara vara allmänt emot ALLT.

    Tyvärr känner jag också igen mig i en viss besserwissermentalitet, egentligen tycker jag ju att jag vet bäst, och jag vill gärna att andra ska inse det också! Inte alltid så sympatiskt kanske.

    SvaraRadera
  2. Lite besserwissermentalitet tycker jag är helt ok, så länge som man låter andra säga sitt också (även om de har fel, fel, FEL ;-) ). Det är nog ganska hälsosamt, stå för sina åsikter och det där de ville att man skulle göra i skolan. Just att man får vara lite så är en sak som jag ser som positivt med nördar, det ligger nog i min personlighet... Så länge man inte sluter samtalet och bara ignorerar andra så. Det finns så många förutfattade meningar om vilka som kan vad - och det är jäkligt surt att hamna på fel sida om den vattendelaren och inte få en chans att säga något/inte bli tagen på allvar.

    SvaraRadera